Kajak i Höga Kusten

Efter att ha varit på resande fot i en veckas tid så var det skönt att återvända till norrland och få andas ren barrskogsdoftande luft igen

Om oktober hade varit grå och trist så började november desto finare.

När jag klev upp i morse drev dimbankarna i väg, molnen lättade och solen värmde skönt.

Vi hade bestämt oss för att ta en lugn tur runt Åbordsön och vid 10 tiden la vi i kajakerna och gled ut på fjärden. Vattnet var klart som glas och när jag stack ner handen var det så kallt att den nästan domnade bort. Fort på med paddelhandskarna och kapellet.

Eftersom det var svag sydvästlig vind valde vi att paddla medurs runt ön.

Då fick vi alldeles lugnt på utsidan och svag medvind tillbaka genom sundet.

I sedvanlig ordning gick vi i land på Snättsundsholmarna för en fika på dom kala klipporna. Det var ett par plusgrader i luften och det kändes ovanligt behagligt med tanke på årstiden.

När vi paddlade tillbaka stötte vi på sjöfartsverkets fartyg Nils Strömcrona som vinglade på inne i sundet så man blev alldeles yr i huvudet av att försöka räkna ut vilken kurs den skulle ta. Läste mig till att det var ett sjömätningsfartyg så förhoppningsvis hade dom koll på vad dom gjorde

När vi korsade sundet och gick över mot Mörtsal kom Laska med en rejäl last av massaved. Den höll dock en betydligt stabilare kurs mitt i farleden och var enkel att undvika.

Summa Summarum så var det en helt underbart härlig och mycket välbehövlig höstpaddling.

Nu känns det som om vi kan klara av att jobba några dagar igen.

I morse låg dimman tät över nejden och ett lätt duggregn gjorde att buskar och träd riktigt dröp av fukt. Trots gråvädret var paddelhumöret på topp när Sven Åke rullade in med Trappern på taket. Vi lastade på Anas Acutan och drog i väg upp mot Sandslån för en riktig höstpaddling på älven.

När vi kom fram låg småbåtshamnen öde och det enda som rörde sig var gässen och svanarna som simmade en bit ut.

Vi sjösatte snabbt kajakerna och gled in i dimman på en alldeles blank vattenspegel. Det fanns fortfarande en del vackert gula blad på träden och dom lyste upp stränderna medan vi gled ner mot Nyhamn och Litanön.

I sedvanlig ordning fortsatte vi förbi Sparrhugget och ner mot Trollskäret som vi rundade innan vi vände uppöver igen.

På Litanöns norra strand gick vi i land och fikade. Ett tag såg det ut som att det skulle klarna upp men så tätnade dimmorna igen och duggregnet tilltog.

Det kändes riktigt skönt att få glida ner i sittbrunnen igen och fortsätta upp mot Sandslån. När man paddlar spelar inte regnet någon större roll, då håller man ju värmen ändå. Det är mest när man är i land som det känns ruggigt.

Hur som helst blev det en riktigt skön och välbehövlig höstpaddling, med dimma, duggregn, öde stränder och kala klippor. Men även med simmande sjöfåglar, roliga kajaker, trevligt sällskap och vackra vyer.

Tänk vad härligt ändå att man bor i ett land med fyra underbara årstider

När jag la i kajaken och gled ut på fjärden såg jag att vattenståndet hade sjunkit med nästan en halvmeter sedan sist. Paddlade Nordkappen i dag och hade tänkt ta i lite extra för att få lite motion. Men när jag kom ut på älven var det så bedövande vackert att jag inte kunde låta bli att stanna och fota både här och där. Med andra ord blev medelfarten lika låg som vanligt. Men handen på hjärtat, vad spelar det för roll egentligen?

När jag passerade Sparrhugget låg älven som en spegel och efter stränderna lyste lövträden i gult och rött. Det är lätt att bli hemmablind och missa allt det vackra runt omkring en, men i dag njöt jag i fulla drag.

Jag gick ner och paddlade ända in i Lockneviken innan jag vände och gick uppöver igen.

Så här fina turer kan man nästan bara få på hösten.

När jag lastade på kajaken stod termometern på 1 grad och solen var på väg ner. Några sjöfåglar landade på viken och en korp hade flyguppvisning över älven.

Underbart med andra ord

När jag klev upp i morse var det 6 grader kallt ute och både träd och buskar var vackert draperade i vitt. När jag körde ner efter älven kom stora dimmsjok drivande och bitvis var sikten riktigt dålig. Solen kämpade dock för att bryta igenom och jag kunde skymta den som en stor blekgul boll bakom allt det vita.

Efter att ha hämtat upp Sven Åke drog vi ner mot Mörtsal där vi la i på det vanliga stället. Dimmorna började redan lätta och temperaturen steg snabbt medan vi gav oss i väg ner genom sundet. Vi passerade den gamla piren som skarvarna har ockuperat och skrämde upp ett tiotal fåglar. Det var betydligt fler där tidigare i år. Vi gick ner och rundade Vålön, korsade farleden och tog sikte på Hemsön. Här passade jag på att byta från min lite bredare Piniartorsuaq till den betydligt smalare Piortoqen. Helt plötsligt fick jag ett bättre flyt i paddlingen, tog mig fram tystare och med mindre ansträngning. Utan tvekan föredrar jag den lite smalare paddeln, men det har jag ju konstaterat många gånger förut också.

Vi följde Hemsöns strand ner mot Snättsundet där vi landade på en fin sandstrand. Efter att i sedvanlig ordning ha löst dom flesta världsproblemen och storkonflikterna tillsammans packade vi ner kaffetermosarna och fortsatte ut i Storfjärden. Nu var det nästan vindstilla och solen värmde skönt i ansiktet medan vi gick upp efter utsidan på Åbordsön.

En bit ovanför Havstoudden paddlade vi rätt in i en ordentlig motström. Fick kämpa rätt hårt för att hålla 6,5 km/h. När vi rundade norra spetsen av ön fick vi strömmen med oss en bit och gps:en visade på 9 km/h även fast jag tog i betydligt mindre. Ibland glömmer jag att det faktiskt är här den mäktiga Ångermanälven möter havet och nu är det dessutom högt vattenstånd.

Avslutade turen med att korsa sundet och glida in i den lilla småbåtshamnen igen.

Så kan vi lägga ännu en härlig höstpaddling till handlingarna och återvända till jobbet med fulladdade batterier

Nog för att det kan vara roligt med nordvästliga vindar och surfvågor ute på fjärden men nu när det har tutat på i tre veckor började jag faktiskt längta efter en lugnare paddling. Därför kändes det bra när jag rullade ner mot Köja och såg att älven låg som en spegel så långt jag kunde se.

När jag skulle lägga i kajaken kunde jag konstatera att det var riktigt högvatten. Det var i princip bara att glida i direkt från gräskanten. Så här högt har det inte varit sedan i våras.

Eftersom jag sitter så nära vattnet i Anas acutan hade jag slipat ner en av mina paddlar så den blev lite kortare. Från början var den 222 cm, nu är den 218. Nackdelen med att slipa ner paddeln var att längdminskningen skedde på bladen när jag hellre skulle ha tagit det på skaftet. Det kändes rätt hyggligt ändå även om frekvensen bitvis blev lite väl hög.

Jag gick ner mot Trollskäret där jag körde så mycket teknikträning att jag förmodligen kommer att bli alldeles yr i huvudet när jag tittar på gps spåret.

När jag fortsatte upp mot Litanön kunde jag njuta av lugnet, den höga klara luften och dom vackra höstfärgerna. Efter att ha rundat ön fortsatte jag ett par km ner i den långsmala Strinnefjärden. Nere vid vattnet gick det tre hästar och betade, längre upp på ängen var det tjockt med Kanadagäss. Försökte inte ens att räkna dom, det måste ha varit flera hundra.

När jag vände tillbaka började skymningen falla och rådimman kom krypande som ett hemligt väsen efter stränderna. Några molnslöjor skapade vackra mönster på himlen och det kylde åt runt ansiktet.

Ja frågan är om inte hösten är den vackraste av alla paddeltider. Kvällens tur kvalade då in högt på min topplista i alla fall.